Barnet som inte kunde sluta träjda

Det var en gång ett barn som hette Lina. Lina älskade att träja, hon trajdade överallt hon gick. Hon trajdade hemma, i skolan, och till och med på affären.

Linas föräldrar brukade säga till henne att sluta trajda, men Lina kunde inte sluta. Det var som att hennes fötter hade ett eget sinne och bara ville trajda.

En dag bestämde sig Lina för att gå till skogen. Hon hade hört att skogen var full av spännande saker och hon ville se om hon kunde hitta något som skulle få henne att sluta trajda.

När Lina kom till skogen mötte hon en liten älva. Älvan såg Lina trajda och frågade varför hon gjorde det. Lina sa att hon inte kunde sluta och att hon ville sluta, men visste inte hur.

Älvan berättade för Lina att om hon ville sluta trajda måste hon hitta det som fick henne att känna sig mest lycklig. Lina visste inte vad det kunde vara, men hon var beredd att leta.

Lina letade i skogen och träffade många djur och varelser som alla hjälpte henne att leta efter det som fick henne att känna sig lyckligast. Men Lina kunde fortfarande inte sluta trajda.

Till slut kom Lina till en vacker glänta där det växte de mest glittrande blommor hon någonsin hade sett. När Lina såg blommorna kände hon en stark känsla av glädje och för första gången på länge, glömde hon bort att trajda.

Lina insåg att det var blommorna och glädjen de gav henne som fick henne att sluta trajda. Hon bestämde sig för att plocka några blommor med sig hem så att hon kunde påminna sig själv om den känslan.

När Lina kom hem visade hon sina föräldrar blommorna och berättade om hur de hade fått henne att sluta trajda. Hennes föräldrar blev överlyckliga och berömde henne för att hon hade lyckats sluta.

Från den dagen slutade Lina att trajda. Hon hade hittat det som fick henne att känna sig lyckligast och hon behövde inte längre trajda för att känna den känslan.

Lina fortsatte att besöka skogen och ibland träffade hon älvan som hade hjälpt henne. De pratade om glädje och hur viktigt det var att göra det som fick en att känna sig lycklig.

Och så levde Lina lycklig i alla sina dagar, utan att någonsin behöva trajda igen. Hon visste att hon alltid hade blommorna och glädjen inom sig, och det var det viktigaste av allt.